Jag har kommit mig själv så otroligt mycket närmare. Känner mitt psyke och min kropp så mycket bättre - förstår varför jag reagerar som jag gör, kan förutse mig själv, vet vad jag klarar och vad jag inte klarar, förstår vad som måste förändras. Är så mycket tryggare med den jag är och kan älska egenskaper hos mig som jag i många år föraktat så djupt. Självhatet är inte längre ett normalläge. Nuförtiden sörjer jag nog mina brister istället för att låta dem gro hat. 

 

Det kanske handlar om mognad. Kanske handlar det om att jag tvingats spendera så mycket tid med mig själv. Den kemiska balansen i hjärnan kanske har neutraliserats. Eller så är det helt enkelt en kombination av tusentals processer.

 

Få processer tar slut på riktigt. Även om de vinner laga kraft så lever de kvar, rinner över i något annat. Utveckling är alltid ständig, det finns allt mer att inse och mer att omsätta i praktik. Desto mer en lär sig om ett ämne, ju mer inser en hur lite en faktiskt kan - vilken oändlighet som finns kvar, aldrig någonsin är en fullärd. Och även om jag alltid kommer vara den person som vet mest om mig själv så är det så jäkla mycket jag inte har kontroll över; det känns skrämmande och så oerhört vackert, viktigt på samma gång.