du är aktuell, du bränns

Det regnar och snöar om vartannat. Jag är fast i processen; ständigt under uppbyggnad, ständigt under nedbrytning, allt handlar om balansen. Men just för tillfället är allt lite lugnare liksom stabilare. Tystnaden är tung och det ger mig en känsla av makt, det är mitt revir och gräset fryser i mina fotspår. Jag inser att inte alla ser det så men jag har också lärt mig att det är exakt det som gör existensen så meningslös; vi delar inte samma verklighet. Önskar att jag kunde möta döden i någons ögon, tillfredställas av doften av blod och ses som ett helgon; kanske tar det en livstid innan jaktlusten dör ut och en orkar trivas med sig själv.
 
 
När mitt knä äntligen är smärtfritt och fungerar som det ska så måste en annan del av kroppen fucka ur. Förvisso förtjänar jag knappast mer än så när jag inte lyssnar på mina egna predikningar om vikten av att lyssna på kroppen och av att ge den tid till återhämtning. Jag vet inte riktigt hur en lyckas få nackspärr av att ta på sig en tröja och hur en lyckas skada bröstet/axeln när en böjer - men jag har lyckats och även om de akuta besvären i nacken har avtagit och bröstet/axeln bara smärtar i vissa rörelser, så har jag lämnats med en rygg och nacke som är spänd som satan. Förhoppningsvis och troligen handlar det bara om en sträckning som kommer gå över med vila men jag och vila går ju inte riktigt ihop och jag får liksom göra det bästa av situationen, kompromissa mellan kroppen och huvudet för att undvika destruktiviteten. För faktiskt så känns det som att jag är tillbaka på rätt väg - mina prioriteringar är som de borde vara även om maten och kroppen är mer ångestladdade än de varit. Så det blir till att punda tigerbalsam, självmassage och stretching och försöka att vara känslig inför signalerna från både psyket och fysiken, liksom försöka hålla ihop mig själv och bevara den här stabiliteten och tron på självbevarelse. 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?