Det har gått veckor och jag har varit dissociativ. Förträngt precis hur han såg ut, vad han sa och speciellt hur jag kände mig. Så går han på andra sidan rummet, ser honom i spegeln och fucking vet att det är han direkt.  Och han är vackrare än jag kunde ha trott och hans ögon bara krossar mig igen. Och vi ska inte ens prata om hjärtklappningen. Vill så jävla gärna att han ska le mot mig, prata med mig, göra vadsomhelst.

Men slår ned blicken, bitch-face on. Jag gör det på impuls - ingen chans i världen att jag skulle se på honom så som jag vill att han ska se på mig. Och han ser mig inte, säger ingenting och det är fucking mitt fel. Han står nära och jag undrar om han känner det jag känner - hur luften är som fucking cement. Bara känner hur någon måste bryta isen men jag bryter aldrig isen och jag vet inte vad han tänker, såg mig säkert aldrig så som jag såg honom.

 

Ofta undrar jag varför jag är såhär. Är det en del av min sjukdom, av hjärnspökena, av ångesten? Har jag lärt mig att det är mitt enda försvar, mot besvikelsen när alla lämnar? Eller är det bara såhär jag är - så som jag blev när jag föddes under stjärnorna, ett resultat av planeterna och av stjärndammet? Fast det spelar ingen jävla roll - det är bäst såhär. 

 

 

 

Det gör ondare än det borde, det fucking kväver mig. Avskyr hur jag bara föll så hårt - jag skulle ha kallat det kärlekvidförstaögonkastet om det inte vore för att kärlek är en illusion - och hur jag var så naiv att jag såg ens en mikroskopisk chans. Men ge mig några dagar så är han inte verklighet längre. Ge mig några dagar så vet jag att jag inte vill ha en man. Ge mig några dagar så vet jag att den enda människa jag behöver är mig själv.